Då jag rest mitt tryne mot den eviga skyn,
Jag hörde ett läte jag aldrig glömma. En här
så mäktig vid skogens bryn. Frå denna
syn ens kunnat drömma.
Jag tog mitt spjut jag lyfte mitt horn, Från
hornets läppar en mäktig ton. Hären lystrade marscherade
fram. De gav sig mitt liv, bergets stamm.
En gåva av urbergets ande, En pakt som alla
glömt. Nu tågas de fram på knotiga ben.
Fram, fram, fram.
Blodet nu rinna i floder. Över mark och flod.
Ett svek nu skymtats av vise. Få öron lyssna då.
En gåva av urbergets ande, En pakt som alla
glömt. Nu skyntas fjärran länder
Fram, fram, fram.
I år de vandrat, krigets väg. Blod ur väst och
guld från öst. Då en tjärn som var månens lek.
Blev segerns slut och ett digert svek.
Hon vadat där i börjans gyttja. Slitit sitt hår med
ormars gift. Sugit själar och mannamod. Det varit
hennes avgrund i tusen år.
En gåva av urbergets ande, en pakt som alla
glömt. Nu tågas de fram på knotiga ben,
Fram, fram, fram.
Blodet nu rinna i floder. Över mark och flod.
Ett svek nu skymtats av vise.
Få öron lyssna då.
En gåva av urbergetrs ande, En pakt som alla
glömt. Nu skymtas fjärran länder.
Fram, fram, fram.